Ord är mycket farligare än vapen. Pennan är tydligen starkare än svärdet, men det vete katten. Ord kan ha mycket större och förödande effekt. På någon minut kan allting förändras och från glädje till sorg. Eller tomhet för vissa. Jag har sagt det förut, jag har menat det och jag har hållit fast vid det. I upp till två veckor. Jag har slutat skriva. Men nu...
Något har hänt, det känns i mitt hjärta, det känns när jag går och när jag pratar. Något har förändrats. Inspirationens entusiasm att skapa, viljan att upptäcka nya världar och lusten till fantasi är numera främmande för mig. Varför skapa något? Varför ens bemöda sig att tänka ut något när det bara faller? På grund av ord.
Jag menade det förut när jag sa det, jag ska ta ett uppehåll från skrivandet, men då var det mest för att samla energin inför nästa bok. Det har blivit fyra av fem, den femte är påbörjad. Men nu... Jag vet inte hur det går med allt. Böckerna finns kvar i huvudet, datorn, och i en del fall på papper. Men varför? Varför ha kvar dem? Kan ändå inte förmå mig att slänga bort dem. En del av mig vill trycka på shift+delete och radera dem för gott, och en del av mig själv vill behålla dem. Man vet ju aldrig, jag kanske tar upp det igen. Att skriva ord. Ord som kan bygga upp, ord som kan uppmuntra, ord som kan såra, och ord som kan krossa.
Jag minns den dagen när jag kände samma sak som idag, tomhet. Jag stod på Korteboskolan och tittade ut mot Vättern (Kortebo ligger utanför Jönköping om du inte visste det). Jag hade precis fått en utskällning för en predikoform jag använt mig som upprört stora delar av skolans elever, och därmed lärarna. I säkert en kvart stod jag bara och stirrade mot vattnets spegelblanka yta. Tomhet. Blank yta. Inget som helst antydan till liv. Precis så känner jag mig. Tom.
Det här första dagen på tomhetens ökenvandring.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar