Fjärde bokens dilemma

Gårdagen började som alla andra, upp och dricka kaffe och skriva på fjärde boken. Det går väl så där just nu. Det är en större utmaning att skriva om vardagliga liv så att det blir underhållande och läsvärt. Jag menar, ett kriminaldrama eller en hårdkokt mordgåta a ´la Nesser kan ju vem som helst skriva. Inte lika bra, kanske, men det går. Tredje boken i min serie om Noah Aronson var lätt, samtidigt som den var svårast. Den blev ju oxå tjockast i första utkastet (jag har ju inte mött en korrekturläsare än). Där i den boken fanns det en given historia. Cornelia (Noahs fru och den kvinnliga huvudrollen) blir kidnappad. Noah blir förtvivlad och får hjälp av sina gamla marinkårsvänner med erfarenhet från Bagdad, Afghanistan, Bosnien etc.. Lean mean killing machines.... De letar efter Cornelia och fritar henne. End of story......

Den tredje var enkel, men den fjärde är mer komplicerad. Utan att skriva för mycket...förresten det där har jag funderat på. Säger man "säga för mycket" även när man skriver? Jag säger det ju för mig själv, men resultatet blir skrivna ord. Eller ska man skriva "utan att skriva för mycket...." men med samma innebörd, för resultatet är ju detsamma. Lyssnaren/läsaren ska ju inte få veta mer än nödvänigt..... Nåväl.

Den fjärde boken handlar om deras liv, det är en slags avslutning på tredje boken och hur det gick för dem sedan. Det finns ingen mordgåta, kidnappning eller kriminaldrama. Ett vardagligt liv, visserligen med engagemang och jobb, skola och dagis etc..., kan vara intressant. Men då gäller det att fånga de där ögonblicken. Den fjärde boken kommer, är min vilja i alla fall, fokusera på de inre drivkrafterna hos Noah och Cornelia. Skulden hos Noah att ha utsatt allt det hemska för Cornelia och skammen att ha brutit sitt löfte att aldrig mer använda våld som ex-soldat och numera pastor.

Cornelias bekymmer är att hon lider av posttraumatisk stress och pratar med en psykolog två gånger i veckan. Så visst är det en utmaning, det är det. Det enda jag är rädd för är om jag tappar läsaren för att det inte händer något utan bara blir travande ord och närmast liknar ordbajs för att fylla ut sidorna. Och det är det inte, även om jag älskar att skriva långa meningar.

Nåväl, dagen fortlöpte men jag var tvungen att ta hand om andra problem som avbröt skrivandet. Men det är en annan historia någon annan gång.